En av miljoner tankar

 
I hela mitt liv har jag skämts över mig själv. I hela mitt liv har jag ursäktat mig själv. Jag har levt efter andras regler och låtit andra bestämma vem jag ska vara och hur jag ska se ut. Jag har låtit folk stampa på mig, förminska mig och förnedra mig. Jag har trott på vartenda kränkande ord jag har fått höra, jag har tagit åt mig av dessa ord och det har format mig till den jag är idag. Idag är det så viktigt att man ska vara sig själv, man ska skita i alla andra och vara stolt över sig själv. Killar vill helst ha självsäkra tjejer med bra självförtroende. Osäkra tjejer är oattraktivt. Men jag har aldrig riktigt känt att det är okej att vara mig. Hur skulle jag kunna tycka det när jag har fått höra att jag inte ens förtjänar att leva för att jag är för tjock. Eller att jag är efterbliven och förståndshandikappad. Att jag är så dum i huvudet att jag borde få min skalle insparkad. Vissa kommentar jag har fått liksom ekar i mitt huvud, trots att det har gått många många år. Som tex när jag var tolv år och en annan tjej sa till mig att jag var så jävla ful att ingen någonsin skulle vilja ha mig. Jag kan tala om att jag trodde henne, för ingen ville ha mig.
 
Detta handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, för det gör jag inte. Jag blir bara så arg och frustrerad att man MÅSTE vara på ett visst sätt för att bli accepterad. Varför kan det inte vara okej att vara lite konstig, om det är det man vill kalla det. Folk förstår sig inte riktigt på mig, men varför måste man göra det? Kan inte jag få vara jag på mitt konstiga lilla vis, och ändå bli omtyckt. För jag är ingen dålig människa. Jag bryr mig om de människor jag har i min närhet, jag visar respekt åt alla (till och med dem som tryckt ner mig till botten), jag provocerar inte folk eller sårar folk med flit. Jag mår skit när jag gör någon ledsen och vill aldrig någon illa. Jag vill alla väl och vill alltid göra alla nöjda och glada. Jag är för snäll. Men det flesta uppskattar inte det, de utnyttjar det. Kanske behöver jag bli en bitch och få lite skinn på näsan. Kanske borde jag sätta ner foten och säga precis vad jag tycker och tänker oavsett vad det får för konsekvenser. Problemet med det är att jag då blir någon jag inte är. Jag är ingen bitch, jag är bara en helt vanlig tjej som vill ha lite respekt.. That's it.
 
Texten är skriven den 27 juli 2015, men jag publiceraden den aldrig utan sparade den som ett utkast.. Har en del såna här utkast kan jag tala om. Jag skriver ut mina känslor och tankar, men jag vågar inte dela med mig av dom. Jag känner fortfarande så här, men sen jag skrev den här texten har en hel del hänt och jag har förändrats som människa. Så hade jag skrivit en liknande text idag hade den nog blivit lite annorlunda. Jag plågas fortfarande av allt det andra människor har utsatt mig för och jag vill fortfarande bli omtyckt för den jag är. Men idag har jag mer accepterat min ensamhet. Tycker du inte om mig? Tycker du jag är konstig? Vill du inte ha med mig att göra? Fine. Jag klarar mig. Jag jagar inte människor längre. Jag kämpar inte för att bli omtyckt längre. Jag kämpar inte för att få respekt längre. Antingen får jag den, eller så får jag den inte.

Kommentarer
Postat av: Stina

Du är som allra bäst när du är du! Jag har själv tanken "every rose has it`s thorn" och man ska försöka att inte tänka för mycket även fast det är svårt. Lyssna på bra musik och baka något gott!
Kram
Ha det bäst! <3

Svar: Tusen tack!
Inah

2017-05-03 @ 19:01:11
URL: http://rosenrd.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0