The breakdown

Igår bröt jag ihop. Totalt. Jag bröt ihop ute bland folk, på en plats där jag inte kunde gömma mig. Och det som fick mig att bryta ihop var inget man vanligtvis bryter ihop av. Jag var i en butik med min mamma. Vi var där inne för att fördriva tiden innan våran bio började. Vi hade bara varit i butiken i en minut då mamma stöter ihop med en bekant. En bekant som inte har sett mig på evigheter. Jag står en bit bort när jag ser henne. Hon vinkar till mig, jag vinkar tillbaks och får genast panik. Jag inser snabbt att hon vill hälsa på mig och det sista jag vill är att visa mig för henne. Jag känner en sån skam för hur jag ser ut och för min livssitution. Jag skäms för min existens och att jag tillåter mig själv att vistas bland folk. Jag tycker det är jobbigt att vara bland folk, men att visa mig för folk som känner mig eller känner igen mig ger mig en sån skräckkänsla som ingen kan förstå. Ibland kan jag känna att jag hellre dör än att skämma ut mig inför bekanta. 
 
När jag står där och paniken växer inom mig försöker jag genast hitta en flyktväg ut från butiken, men jag hittar ingen. Jag är fast. Hjärtat rusar, jag börjar svettas och försöker hålla inne tårarna. Jag gömmer mig bakom en hylla där hon inte kan se mig och hoppas på att hon ska gå iväg. Men istället kommer hon emot mig. Nu är det kört, nu kommer hon se hur ful jag är. Jag smetar på ett leende och låtsas som ingenting. Jag försöker vara trevlig, men jag säger inte mycket. Jag vill bara att hon ska gå. Jag dör inombords.
 
Äntligen går hon och då brister det. Jag rusar in i ett omklädningsrum och jag kan inte längre hålla inne tårarna. Jag vill bara sjukna ner i jorden. Där och då kändes det som hela livet rasade. Jag skakar och jag kan inte sluta gråta. 
 
Dessvärre hade jag inte tid att bryta ihop just då, för vi skulle ju på bio. Så jag fick svälja ångesten och hålla inne de sista tårarna som så gärna ville ut. 
 
I situationer som denna känner jag mig så jävla liten och utsatt. Som om jag är den mest trasiga människan på hela jorden. De flesta människor har ingen aning om hur det är att leva i en värld där det mesta är skrämmande och där små saker i vardagen kan knäcka dig. Det är utmattande, minst sagt.
 
Vet inte varför jag delar med mig av det här. Jag gillar inte att blotta mina känslor på detta viset. Men jag ville väl bara skriva av mig. Kanske får någon tröst av att veta att dom inte är ensamma att känna likadant, kanske får någon mer förståelse för den ångesten som jag och många andra lider av.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0