Don't get too close, It's dark inside. It's where my demons hide.

 
Idag lever jag i totalt mörker. Jag är vilsen och tom. Och ensam. Så jävla ensam. Jag har insett att jag gör mer skada än nytta och det bästa är nog om jag är just ensam. Hela tiden. Jag har levt med ångest i över halva mitt liv, men på senaste tiden har den verkligen tagit över. Den skapar hemska, mörka tankar i mitt huvud. Den kontrollerar vad jag säger, vad jag gör, vad jag känner. Den hindrar mig från göra saker i livet. Den tar min sömn och gör det svårt för mig att andas. Jag kämpar mot den varje dag, men för det mesta så vinner den. För det mesta så förstör den och har sönder allt fint i mitt liv.
 
Jag har suttit i sängen i ett par timmar nu. Bara suttit där. Ingen tv, ingen musik, inget sällskap. Bara jag med min ångest. Jag orkar inte äta, sova har jag försökt att göra.. men det går inte. Mina ögon svider av alla tårar och varenda cell i min kropp skriker efter sinnesro.. Jag behöver lite lugn och ro. Och en kram. En kram kan jag verkligen behöva nu.

En av miljoner tankar

 
I hela mitt liv har jag skämts över mig själv. I hela mitt liv har jag ursäktat mig själv. Jag har levt efter andras regler och låtit andra bestämma vem jag ska vara och hur jag ska se ut. Jag har låtit folk stampa på mig, förminska mig och förnedra mig. Jag har trott på vartenda kränkande ord jag har fått höra, jag har tagit åt mig av dessa ord och det har format mig till den jag är idag. Idag är det så viktigt att man ska vara sig själv, man ska skita i alla andra och vara stolt över sig själv. Killar vill helst ha självsäkra tjejer med bra självförtroende. Osäkra tjejer är oattraktivt. Men jag har aldrig riktigt känt att det är okej att vara mig. Hur skulle jag kunna tycka det när jag har fått höra att jag inte ens förtjänar att leva för att jag är för tjock. Eller att jag är efterbliven och förståndshandikappad. Att jag är så dum i huvudet att jag borde få min skalle insparkad. Vissa kommentar jag har fått liksom ekar i mitt huvud, trots att det har gått många många år. Som tex när jag var tolv år och en annan tjej sa till mig att jag var så jävla ful att ingen någonsin skulle vilja ha mig. Jag kan tala om att jag trodde henne, för ingen ville ha mig.
 
Detta handlar inte om att jag tycker synd om mig själv, för det gör jag inte. Jag blir bara så arg och frustrerad att man MÅSTE vara på ett visst sätt för att bli accepterad. Varför kan det inte vara okej att vara lite konstig, om det är det man vill kalla det. Folk förstår sig inte riktigt på mig, men varför måste man göra det? Kan inte jag få vara jag på mitt konstiga lilla vis, och ändå bli omtyckt. För jag är ingen dålig människa. Jag bryr mig om de människor jag har i min närhet, jag visar respekt åt alla (till och med dem som tryckt ner mig till botten), jag provocerar inte folk eller sårar folk med flit. Jag mår skit när jag gör någon ledsen och vill aldrig någon illa. Jag vill alla väl och vill alltid göra alla nöjda och glada. Jag är för snäll. Men det flesta uppskattar inte det, de utnyttjar det. Kanske behöver jag bli en bitch och få lite skinn på näsan. Kanske borde jag sätta ner foten och säga precis vad jag tycker och tänker oavsett vad det får för konsekvenser. Problemet med det är att jag då blir någon jag inte är. Jag är ingen bitch, jag är bara en helt vanlig tjej som vill ha lite respekt.. That's it.
 
Texten är skriven den 27 juli 2015, men jag publiceraden den aldrig utan sparade den som ett utkast.. Har en del såna här utkast kan jag tala om. Jag skriver ut mina känslor och tankar, men jag vågar inte dela med mig av dom. Jag känner fortfarande så här, men sen jag skrev den här texten har en hel del hänt och jag har förändrats som människa. Så hade jag skrivit en liknande text idag hade den nog blivit lite annorlunda. Jag plågas fortfarande av allt det andra människor har utsatt mig för och jag vill fortfarande bli omtyckt för den jag är. Men idag har jag mer accepterat min ensamhet. Tycker du inte om mig? Tycker du jag är konstig? Vill du inte ha med mig att göra? Fine. Jag klarar mig. Jag jagar inte människor längre. Jag kämpar inte för att bli omtyckt längre. Jag kämpar inte för att få respekt längre. Antingen får jag den, eller så får jag den inte.

The good girl got tired of being pushed around and turned into a bitch

 
Besvikelse efter besvikelse. Är så äckligt trött på att gråta över folk som inte fucking bryr sig.. Vart fan har respekten tagit vägen? Vet inte folk vad respekt är längre? Vet inte folk vad kärlek, lojalitet, omtanke och tillit är längre? Är så äckligt trött på att vara den som alltid ska vara snäll. Men vet du vad? Jag är färdig med att vara snäll, FUCK SNÄLL!! Jag kan vara den underbaraste i världen om du är det mot mig, men ger du mig tårar i ögonen, en klump i magen och ett trasigt hjärta kan jag fan vara allt annat än underbar. Var så säker. Ingen fuckar med mig längre. Den Stina är död och begraven för länge sedan. Underskatta inte mig. Underskatta inte den blyga tjejen som knappt pratar.. Jag kan krossa dig med mitt lillfinger om jag så vill.
 
Från och med nu tänker jag behandla folk som dom behandlar mig. Så är jag otrevlig och dryg mot dig får du fundera på varför jag är det.. What goes around, comes around.
 
Detta är vad jag känner. Detta är mina känslor. Detta kommer inte diskuteras med någon, någonsin. Min blogg är som en öppen dagbok, och just nu är jag arg, ledsen och besviken och detta är en liten del av vad som cirkulerar i min hjärna. Så, våga inte ens ifrågasätta ett endaste litet ord jag har skrivit.
 
And yes, it seems like the good girl turned into a bitch after all..

If you don't respect her, you don't deserve her

 
Jag måste bara skriva av mig lite för det finns en grej som verkligen irriterar mig och gör mig en smula upprörd faktiskt. Till alla er killar där ute: När ni är intresserade av en tjej som ni vill lära känna, eller bara rent allmänt när ni skriver/pratar med en tjej - VISA FUCKING RESPEKT!! Be henne inte skicka massa bilder på sig själv, speciellt inte avklädda bilder. Kommentera inte hennes bröst eller rumpa eller nått annat olämpligt. Börja inte prata om sexuella saker och fråga henne förnedrande frågor. Va en man och behandla henne med respekt! Visa att du är intresserad i henne som person och överös henne istället med komplimanger som INTE anspelar på sex. Det finns säkert tjejer som uppskattar komplimanger som anspelar på sex, men i de flesta fall kommer ni inte komma långt på att behandla en tjej på det viset. Vill ni vinna hennes hjärta, få henne att känna sig speciell och vacker. Jag lovar att det kommer ni komma mycket längre på.
 
Jag är själv så jävla trött och äcklad på killar som vill att jag ska skicka bilder på mig, som tvunget ska prata om mina bröst och berätta om sina sexuella fantasier. Jag känner mig ärligt talat kränkt som kvinna. Det är så jävla avtändande och får mig bara att aldrig vilja prata med dig igen. Den enda som någonsin har rätten att prata till mig på det sättet är min pojkvän (när jag har en). Jag är inte ett objekt eller någon allmän ägodel som vem som helst kan få ta del av.
 
Jag kan ärligt säga att jag har fallit offer för detta beteede ofta, jag har skickat bilder på mig själv till random killar och pratat om väldigt privata saker. Men inte för att jag velat, utan för att jag känt mig tvungen. Jag har alltid varit väldigt osäker på mig själv och det enda jag velat är att någon ska tycka om mig. Så jag har förnedrat mig själv i jakten på att finna någon slags kärlek. Men nu är det fan nog. Jag kommer aldrig någonsin vika mig för en kille igen som pressar mig till olämpliga saker och pratar respektlöst till mig. Fuck that. Om du inte gillar mig för att du inte får en bild på mina bröst, då kan du fanimej dra.

Pain changes people

 
Att sakna någon som är betydelsefull och som man älskar innerligt, är både smärtsamt och många gånger outhärdligt. Men inget är nog lika smärtsamt som att sakna sig själv. Känslan av att konstant känna sig vilsen och förvirrad. Den känslan äter upp en inifrån.
 
En person som en gång i tiden var väldigt viktig för mig tog sig friheten att förstöra mig. Bit för bit tog han, och när han en dag bestämde sig för att han var färdig med mig, så stod jag kvar där som ett tomt skal. Idag, flera år senare, är skalet något tjockare. Men jag är fortfarande vilsen och tom. Jag är fortfarande berörd och påverkad av allt det där som gjorde mig vilsen. Av orden, sveken, kritiken, skammen, aggressionen, den psykiska misshandeln, otryggheten, smärtan, lögnerna och känslan av att jag aldrig dög. Jag ville bara bli omtyckt, älskad. Så jag valde honom, och valde bort mig själv på köpet. Jag ville passa hans mall. Och där någonstans på vägen försvann jag.
 
Att släppa in nya människor i mitt liv är nästintill omöjligt. Jag vet inte längre hur jag ska betee mig. Jag har en röst i mitt huvud som säger att det finns inte en enda människa som skulle tycka om mig precis så som jag är. Jag är omöjlig att älska, omöjlig att tycka om, jag är omöjlig att acceptera. Jag passar inte inte i någons mall. Men trots mitt självförakt tycker jag faktiskt att jag har några bra egenskaper. Jag är snäll, omtänksam, otroligt lojal och då och då är jag även lite rolig. Men folk fokuserar bara på det dåliga. Min brister, mina misstag, mina skavanker. Precis som om jag var den enda i hela världen som inte är perfekt.
 
För jag är verkligen inte perfekt. Och det är okej att inte vara perfekt. Men när det kommer till exempelvis mitt utseende och mitt yttre jag har under hela mitt liv blivit påmind gång på gång att jag är ful och tjock, för att bara nämna några saker. Och under en speciell tid i mitt liv när jag bodde under samma tak med ett monster till människa blev jag dagligen hjärntvättad att jag var oattraktiv och ful. Att smala och vältränade tjejer var ju mycket bättre. Så ska en tjej se ut. Inte som jag. Det var väldigt viktigt att varje dag banka in mitt huvud att jag inte dög. Att jag var äcklig och förtjänade att dö. Så automatsikt tror ju jag att det inte finns en själ där ute som kan uppskatta mitt utseende. Som tycker jag ser bra ut.
 
Jag skulle bli så tacksam om jag någon gång slapp bli jämförd med någon annan. Det skulle vara så befriande att få bli accepterad och att känna att det är okej att vara lite udda. Inte behöva bära någon mask, inte behöva tumma på sanningen för att jag ska passa in, inte behöva be om ursäkt för att jag är jag, inte behöva skämmas, inte behöva tycka illa om mig själv för att jag inte är som andra. Det skulle vara så härligt att få ha en åsikt. Att få uttrycka sin åsikt utan att någon säger att det är fel. Att bara få ha något att säga till om. Att få vara sin egna person och få vara stolt över det.
 
Jag vet inte om jag någonsin kommer bli den samma igen. Men innan du dömer mig, kom ihåg. Det finns en andledning till att jag är som jag är. Det finns folk i denna världen som tror dom har rättigheten att krossa andra människor för att själv må bättre. Dessa människor är hänsynslösa och egoistiska och skiter fullständigt i om dom förstör en annan människa. Jag har stött på många såna människor. Till slut stötte jag på den människan som skulle krossa mig totalt. Han bara tog min själ och drog.
 
Jag har alltid varit en sådan människa som alltid bara trott det bästa om folk, tills de bevisar mig motstasen. Och det har jag fått sota för. Men idag är jag annorlunda, idag är det tvärtom. Tills du bevisar mig din godhet och att du inte har några baktankar, är du min fiende. Jag analyserar, iakttar och studerar dina handlingar och ord. Och känner jag efter ett tag att du är värd min tid och energi då ger jag dig det. Ingen ska någonsin få trampa på mig igen. Va så säker. Men släpper jag in dig i mitt liv, då är du speciell. Och är du riktigt speciell och visar mig lojalitet och respekt, och att du vill mig väl, då lämnar jag aldrig din sida. Då kan du lita på mig i vått och torrt.
 
Så nej, jag spelar inte svår. Jag är svår. Jag blev svår efter år av svek. Jag har mina skäl till att inte lita på nya människor. Jag har mina skäl till att vara på min vakt och göra det riktigt svårt för dig att lära känna mig. Men det finns mer i mig än bara bitterhet, sorg, ilska och ett tjock lager av mörker. Den riktiga Stina. Tjejen jag saknar så enormt. Kan jag bara få tillbaka en bit av henne är jag nöjd. Och skulle jag få möjligheten att få visa henne för andra människor igen så skulle jag bli så lycklig.
 
Jag håller helst såna här tankar för mig själv. För detta kommer från mitt innersta djup och det är så otroligt personligt, men också för att jag inte vill bli ännu mer dömd. Men jag vill också få ut en del av allt som finns i mina tankar. Kanske finns det någon som läser det här som förstår. Om inte, har jag åtminstone fått lätta lite på alla mina känslor. Please be kind. Peace out.

365 new days, 365 new chances

 
Då var det nya året här, och samtidigt som det känns skönt att 2015 är över, så är jag livrädd för att detta året blir lika dåligt.. Jag är såå positiv känner jag. Men sanningen är den att förutsättningarna är ju inte dem bästa, och jag vet redan nu att detta kommer inte bli mitt år. Det kommer inte hända massa bra saker och jag kommer inte bli lycklig. Men om det bara blir bättre än förra året. Om jag bara får vara lite gladare och saker och ting börjar gå i rätt riktning igen, så är jag nöjd. 2016 kommer bli ett år då jag kommer få kämpa mer än någonsin. Både fysisk och mentalt. Men jag är redo. Så redo man kan bli.
 
Welcome 2016, please be good to me.

Leave me the f**k alone


Precis som vanligt när jag är på stan dyker det alltid upp folk som vill något. Det brukar oftast vara tiggare som vill ha pengar, folk som gör undersökningar av olika slag eller olika organisationer som vill att jag blir medlem. Men gissa vad som hände idag? Jo, idag fick jag en kamera från Svt upptryckt i ansiktet. Jag har väldigt svårt att säga nej till folk, men denna gången gjorde jag faktiskt det. För jag hade verkligen inte lust att bli intervjuad i tv. Men tror ni gubbjäveln respekterade det. Nej. Han bara, "Jo, men du är perfekt för det här". VAFAN vet du om det om jag får fråga!? Och vet ni vad han fråga mig om? Politik. Jag har noll intresse av politik och har inget att säga om det. Så tack så jävla mycket Svt för att jag förmodligen kommer skämma ut mig i tv och framstå som helt jävla korkad. Det finns jättemånga människor som vill synas och höras och älskar att spy ut sina åsikter och tankar. Jag är INTE en av dom. Så låt mig fan vara ifred!

Two words, one finger


VARNING, LÅNGT OCH GNÄLLIGT INLÄGG!
 
Hade en hemsk dag igår. Jag var så arg och upprörd. Och ledsen. Skulle egentligen bloggat om det igår men jag grät typ halva dagen och efter det var jag så utmattad att jag somnade. Det kanske var lika bra för hade jag bloggat igår hade nog svordomarna flugit åt alla håll och kanter. Så arg var jag. Men till saken.. Hade en läkartid igår och det var sättet jag blev bemött på som gjorde mig så upprörd. Jag har sen i somras drabbas av en väldigt jobbig depression, som jag också är sjukskriven för. Jag känner hur jag för varje vecka bara blir sämre och sämre, och har i flera månader bett om hjälp för jag känner att jag inte klarar av detta själv längre. Att be om hjälp är väldigt svårt för mig och detta är också första gången som jag vill gå i terapi frivilligt. Men har jag fått någon hjälp? Nej. Inte ens i närheten. Så syftet att gå till min läkare var att tala om detta och också be om att få bli heltidsjukskriven tills jag får någon jävla hjälp någon gång så jag kan få börja må bättre igen. För min läkare vill nämligen slänga ut mig i arbetslivet, visserligen bara 25 %, men för mig är det omöjligt nu. Det kan ta mig flera timmar att bara ta mig utanför dörren. Dessa timmar som det tar mig att komma ut spenderar jag åt att ha ett krig i mitt huvud. Ett krig med min ångest och mina hemska tankar som talar om för mig att ingenting spelar någon roll längre. Att jag inte har någon framtid och att allt jag gör är meningslöst. Ibland vinner jag kriget, men oftast blir jag besegrad och blir liggandes helt handlingsförlamad. Hur FAN ska jag kunna sköta ett jobb varje dag? VAAA????!!!!
 
Min läkare visade absolut ingen förståelse och sa till mig att jag kan inte bara sitta hemma och tycka synd om mig själv.. Alltså jävlar var provocerad jag blev när hon sa så! Jag sitter fan inte hemma och tycker synd om mig själv, jag kämpar fan varenda jävla dag med mina demoner och gör precis allt jag kan och orkar. Jag skulle lätt bara kunna skita i allt och ligga i sängen hela dagen, men gör jag det? Nej! Jag tvingar mig upp ur sängen, jag försöker träna och ta hand om mig själv fast jag egentligen inte orkar. Min läkare menar att alla människor, oavsett vilket sjukdom man har, orkar jobba 2 timmar om dagen. Sen drog hon upp att hon hade haft cancer och att hon minsann gick till jobbet, precis som att hon hade haft det mycket värre än mig men klarade av det. Nämen okej, jag visste inte att det var en tävling. Tack så jävla mycket för att du sparkar på mig när jag ligger ner.
 
Jag var även hos min läkare för att få hjälp men min spänningshuvudvärk och min rygg som pajade i söndags. Men fick jag någon hjälp? Nej. Hon bara konstaterade det jag redan vet, att spänningshuvudvärk kommer från att jag spänner mig och att det är väldigt svårt att få bort med värktabletter. Ryggen sa hon ingenting om. DESSUTOM berättade hon något som jag också blev oerhört upprörd över (jag vet, det tar aldrig slut..). De senaste tre åren har jag ätit tabletter för att jag ska somna på kvällen. Det är egentligen anti-depressiva tabletter, men jag tar dem inte för det utan för att få sova helt enkelt. Hela tiden har min läkare sagt att de är ofarliga och har inga biverkningar.. Men helt plötsligt kläcker hon ur sig att de bidrar till viktökning! ALLSTÅ VA!! Jag har slitit och kämpat med min vikt i tre jävla år och det har fan varit som att krypa i tjära men en jävla stor ryggsäck med sten i, och nu fick jag förklaringen till varför.. Jag började storböla, för det här med min vikt har varit så jobbigt och tärande. Jag i princip svälter mig själv bara för att hålla vikten. Jag talade om för henne att jag verkligen har kämpat med min vikt i tre år och är tvungen att svälta mig själv, och vet ni vad hon säger då.. "Jag vet". Jaså, men vafan har du inte sagt något innan då!!!! Det hade kunnat bespara mig en massa självplågeri.. Så nu jävlar tänker jag inte ta en enda sån tablett igen, slängde burkfan åt helvete när kom hem. 
 
När jag gick därifrån kände jag mig så kränkt och förminskad på nått vis. Jag har dels gått och mått dåligt över nått i flera år kanske helt i onödan, men jag kände också att jag inte hade rätten att må dåligt. Mina känslor och tankar blev så förminskade i det där rummet. Allt jag kände hade hon en jätteenkel lösning på. Just nu är jag förtvivlad för jag vet inte vad som kommer hända med mig. Hjälpen jag vill ha kanske jag inte får förrän om flera månader, och jag är rädd för att jag kommer bli så sjuk att jag inte tar mig ur sängen till slut..

The worst feeling ever


Den värsta känslan jag vet är känslan av att mitt hjärta brister när jag ser Mimmie mår dåligt. När hon lider, lider jag med henne så mycket att hela jag går sönder. Och förutom denna känslan finns det ingenting jobbigare än den stunden då man är hos veterinären och de tar hennes bur och går iväg. Jag, som alltid ska ha 100 % kontroll över Mimmie och vakar över henne som en hök, har plötsligt ingen kontroll längre. Jag, som skyddar henne från minsta lilla, kan helt plötsligt inte skydda henne alls. Hon är i händerna på helt främmande människor, som egentligen skulle kunna göra vad som helst med henne. Det skrämmer mig oerhört mycket.
 
Igår fick jag se Mimmie i ett tillstånd jag aldrig har sett förut. Och det var riktigt otäckt. Hon hade sövts ner för att byta hormonchip, och vanligtvis när de kommer tillbaka med Mimmie har hon hunnit vakna till. Men igår när de kom tillbaka med henne var hon fortfarande väldigt påverkad av narkosen och såg helt livlös ut. Hon bara låg där och jag när jag tog i henne fick jag ingen reaktion alls. Jag kunde inte ens känna att hon andades, så för ett par sekunder trodde jag faktiskt att hon var död. Det var otroligt obehagligt att se henne så. Det tog ett par timmar men sen blev hon tack och lov sig själv igen.

Overthinking

 
Det värsta är att hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag inte känner något. Att jag inte bryr mig. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag är kall och hård som is. Att jag aldrig tänker låta någon göra mig svag igen. Så finns det där. Känslorna. Trots att jag försöker intala mig själv att jag inte känner något så sitter jag här med tårar på kinderna. De där tårarna jag lovade mig själv aldrig skulle få komma igen. Jag har så länge sagt till mig själv att jag är hård. Att ingen kan eller ska få ta sig förbi min mur som jag byggt upp. Men utan att jag ens har märkt det har det blivit ett stort hål i min mur.. Och helt ärligt gör det mig livrädd. Att helt plötsligt känna och bry sig igen gör mig livrädd. För jag vet hur det brukar sluta. Det slutar aldrig bra.

Silence is better than bullshit


Jag känner bara att jag behöver skriva av mig om något som upprör mig. I hela mitt liv har jag varit väldigt blyg. Jag är inte tjejen som vill stå i centrum, som gapar och skriker, som tar för sig, som är utåtriktad och alltid har något att säga till om. Nej, jag är ofta tystlåten, tillbakadragen och reserverad. Det som upprör mig är att detta är något som folk ofta har ett problem med. Det är väldigt tydligt att det inte är okej att vara som mig. Folk ska alltid kommentera och påpeka hur tyst och blyg jag är. Detta stör mig och gör mig faktiskt ledsen. Jag är väldigt blyg dels för att det är en del av min personlighet, men det finns faktiskt andra orsaker till min blyghet som har gjort den värre. Jag har varit väldigt ensam i hela mitt liv. Jag har växt upp utan syskon och massa familj och släktingar. Det har enbart vart mamma och jag och detta har gjort mig väldigt isolerad. Som barn hade jag många vänner, men i 13-års åldern försvann alla mina vänner och jag blev ensam. Detta påverkade mig väldigt mycket. Jag förlorade mitt självförtroende och trodde inte att jag dög åt någon. Jag kände att jag inte var värd vänner och stängde in mig på mitt rum. Detta gjorde att jag blev ännu mer isolerad än jag redan var.
 
Min blyghet har förstört mycket för mig och orsakat mycket smärta. I skolan blev jag mobbad och många utnyttjade att jag var tystlåten. Jag var det perfekta mobboffret. Jag var ett huvud längre än alla andra, jag var knubbig, hade inga vänner som backa upp mig och jag sa aldrig ifrån. Min pappa har också varit väldigt duktig på att påpeka hur konstig jag är. Enligt honom är det fel på mig. Men vet ni vad jag säger åt det, och till allt annat som folk slänger ur sig? FUCK YOU. FUCK YOU ALL.
 
Jag är inte min blyghet. Det är inte hela mig. Min blyghet är bara en del av allt jag är. Jag är så mycket mer än en tystlåten tjej, men de sidorna får väldigt få människor se för jag får sällan chansen att visa dem. Många misstolkar min tysthet och tror att jag är ledsen, arg, sur eller ointresserad. Så kan det mycket väl vara, men oftast är jag tystlåten för att jag känner mig obekväm, otrygg, osäker eller att jag helt enkelt inte har nått att säga. Många tycker också att jag är tråkig som inte säger så mycket. Men jag har faktiskt fått höra många gånger också att jag är rolig, och vet ni vilka som har sagt det? Jo dom som verkligen har lärt känna mig. De personer som jag känner mig trygg med och som jag kan vara mig själv med. För det är så jag funkar. Komplicerat, jag vet. Men jag kan tyvärr inte göra något åt det.
 
Jag är bara så trött på att folk dömer mig utan att de känner mig. Jag är så trött på att inte bli accepterad för den jag är. Jag känner att jag hela tiden ska ursäkta mig själv och be om förlåtelse för att jag är som jag är. Varför kan man inte få vara annorlunda? Varför måste man vara som alla andra för att bli accepterad?
 
Så träffar ni nångång någon som är lite tyst och tillbakadragen, ge den personen en chans. Den personen kan faktiskt visa sig vara världens bästa människa som har massa bra egenskaper och kvaliteter.

Same shit, different day


Jag undrar egentligen hur mycket en människa klarar av, rent psykiskt alltså. Människan har en otrolig förmåga att kunna vänja sig vid det mesta, men vart finns liksom gränsen. Jag känner personligen att jag snart har nått min gräns. Det värsta för mig är att min livssituation har varit så utdragen. Dagar, veckor, månader och år har gått och jag kommer ingenstans. Egentligen gör jag nog det, jag vet att jag är så mycket starkare och mognare än för ett par år sedan, men jag vill ha tydligare förändringar. Som verkligen gör skillnad liksom. Har mina små psykbryt lite då och då, för jag känner mig så maktlös. Jag vet för första gången i mitt liv hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har drömmar och mål, men de känns så långt borta att jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det.
 
Igår hade jag ett sånt där psykbryt. Frustrationen bara svämmar över tillslut. Det har vart alldeles för mycket stress, press och oro den senaste tiden. Kroppen börjar säga ifrån genom huvudvärk, hjärtklappning, bröstsmärtor, ont i magen och dålig matlust. Min glädje för träning har försvunnit och jag tar inte hand om min kropp på samma sätt som jag vill, ändå har jag minskat 7 cm i midjan på några veckor. Jag bara undrar hur länge man orkar. Hur länge jag orkar. Allt jag vill är ju bara att få må riktigt bra någon jävla gång.

Until death do us part

 
Vet att jag skrivit mycket om min duva Mimmie den senaste tiden, och för er som tycker det är ointressant och tråkigt så kan ni ju hoppa över detta inlägget för nu kommer ett till. Jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite för det jag går igenom nu är väldigt svårt för mig, hon är min bästa vän, min kärlek.
 
Igår hittade jag äntligen ett djursjukhus som både kunde ta blodprov och röntga henne. Jag fick åka till Märsta, det vill säga ca 80 mil fram och tillbaks, för att få detta gjort och få veta hur Mimmie mår på insidan. Både blodprov och röntgen såg jättebra ut, men veterinären kom fram till att Mimmie antagligen har en virussjukdom som heter Borna virus och som sitter i hjärnan. Detta krossade mitt hjärta totalt, men på ett sätt är det ändå skönt att veta vad som är fel. Sjukdomen går inte att bota och Mimmie kommer få äta medicin resten av sitt liv. Har jag tur kan medicinen med tiden göra Mimmie helt symtomfri och hon kan leva ett bra liv trots sin sjukdom. Så det bara att vänta och se och hålla tummarna att det ordnar sig. Mimmie kan alltså leva i många år till eller dö imorgon.. Det är det ingen som vet.
 
Så länge Mimmie inte lider och visar livsglädje kommer jag kämpa för henne. Hon har funnits där för mig varje dag i elva år när jag mått dåligt och känt mig ensam, så nu är det min tur att ställa upp för henne. Jag vet att folk tycker det är vansinne att lägga ut så mycket pengar på en fågel och ligga vaken på nätterna och passa henne på dagarna, men för mig är hon inte en fågel. Hon är min bebis, de känslorna jag har för henne är det närmsta jag kommer till att ha ett barn. Och man ger inte upp och skiter i sina barn, eller hur? Nej, man älskar dem gränslöst och ovillkorligt, oavsett vad. Så nu ska jag älska henne lite mer varje dag och ge henne all den kärlek jag kan ge henne. Jag ska se till att tiden vi har kvar tillsammans blir den bästa någonsin och att hon får så mycket livskvalitet som det bara går. Från dag ett har det varit hon och jag mot världen, och så kommer det förbli <3

When life knocks you down, grab your unconditionally loving lovey-dovey and take it slow


Ibland går man och håller inne på väldigt mycket känslor, och vare sig man vill det eller inte så brukar alla dessa känslor komma ut i en enda explosion någon gång ändå när man minst anar det. Detta hände mig igår, på min födelsedag. Jag har sovit max 2 timmar per natt sedan i måndags och jag har varit orolig och ledsen, så igår kom det. En flod av tårar bara forsade ner och det gav sig inte. Jag har insett att hur stark jag än vill vara är jag bara människa och det här med att stänga av sin känslor håller inte speciellt länge för mig. Idag när jag vaknade efter mina 2 timmars sömn kändes det som jag hade blivit överkörd av en buss. Jag är uttömd på glädje, ork, energi och allt det där man behöver för att må bra. Men detta är bara känslor, känslor som finns där för att jag har sömnbrist och är extremt sårbar. Jag vet att det kommer bättre tider, att jag kommer må bra igen, men just nu känns allt bara skit.
 
Kan också tala om att just nu mår Mimmie bra. Hon har inte haft fler krampanfall sedan i måndags, vilket är mycket positivt. Vi vet fortfarande inte vad felet är än, och det kommer dröja ett tag innan vi kan undersöka saken eftersom vi måste åka till Stockholm för att göra alla tester. Men eftersom hon mår bättre nu bör det åtminstone inte vara något allvarligt. Detta gör mig såklart glad, men med den innerliga kärleken jag har för min lilla tjej försvinner inte oron och rädslan förrän jag vet vad felet är och att man kan göra något åt det.
 
Vill också tacka alla som grattade mig på min födelsedag igår och för alla fina presenter jag fick! Lite bilder från igår kommer senare!

En god gärning


Igår åkte jag ner till Stockholm med Mimmie igen. Hatar dessa resor, men de måste göras för att Mimmie inte ska bli sjuk. Jag gör vad som helst för min lilla tjej, jag skulle åka till andra sidan världen med henne om jag så var tvungen. Det gick i alla fall bra, tack och lov. Ingreppet tog längre tid denna gång, så jag satt i väntrummet och fick ett mindre nervsammanbrott. Men det släppte så fort de kom ut med henne igen. Hon var alldeles snurrig och vinglade. Tyckte så synd om henne samtidigt som det så lite kul ut, haha. Hjärtat mitt <3
 
Igår gjorde jag också en god gärning. När jag skulle gå mot tunnelbanan fick jag syn på en hemlös man med en skylt. På skylten stod det att han hette Micke, att han var 39 år, var hemlös och hade diabetes. Det stod massa annat också men jag ville liksom inte ställa mig och glo, så jag gick bara förbi. Så fort jag hade gått förbi brast mitt hjärta. Jag kunde inte rå för att tycka synd om honom. Han stod bara där helt apatisk och stirrade ner i golvet med en död blick. Han var mager, blek och hade insjunkna kinder. Jag hade inte tid att vända om och ge honom något, men jag tänkte att om han står kvar när jag kommer tillbaka då ska han få lite pengar. När jag kom tillbaka stod han kvar där, precis på samma ställe, med samma döda och tomma blick. Jag hade en hundralapp löst och tänkte att denna ska han få, så jag gick fram och stoppade ner den i hans lilla mugg. Vad jag fick tillbaka var för mig så mycket mer värt än 100 kr. Han blev jätteglad och gav mig världens största leende. Hans blick som innan var helt död fick plötsligt liv, och det gjorde verkligen min dag. Och detta handlade om 100 kr. 100 kr som jag annars hade lagt på något helt meningslöst. 100 kr som han kanske kan leva flera dagar på. Så jag ber er, ser ni Micke på T-centralen i Stockholm, eller någon annanstans för delen, ge honom då lite pengar. För jag lovar, han behöver dem mycket mer än ni.

Too cool for school


Förra terminen i skolan gick lite för bra för att vara sann, och denna terminen går det inte bra alls.. Det beror nog till största del på att skolan som sköter mina kurser inte har anpassat kursen till oss som går på Komvux utan har gett oss samma kurs som gymnasieelever läser. Det vill säga att vi ska lära oss lika mycket på 4 månader som andra har 3 år på sig.. Känns inte riktigt rimligt. Och då är det bara en kurs, jag läser tre kurser.. Skojade med mamma att jag antagligen kommer behöva sjukskriva mig till jul för utbrändhet om jag nu kommer klara det här. Men just nu skulle jag nog behöva lägga in mig för blödande magsår, för denna jävla stressen ger mig så himla ont i magen..
 
Jag är fast besluten att jag ska klara detta, även fast det är trist att jag då måste offra en del saker. Kommer ju till exempel vara världens tråkigaste människa fram till jul eftersom jag aldrig kommer ha tid att träffa någon eller hitta på saker.. Men så är det, allt har sitt pris. Kan ju i alla fall lova att jag inte tänker välja denna skolan nästa termin igen.. Dom har ju ingen aning vad dom utsätter sina elever för. Jag säger som Kishti Tomita en gång sa i Idol: DET ÄR ORIMLIGT!!!

Dö ångest, dööööö!


Är verkligen inne i en dålig period just nu. Får i princip ångest för allt jag gör och allt jag inte gör. Jag får ångest när jag ska träna, jag får ångest om jag inte tränar. Jag får ångest om jag ska äta nyttigt, jag får ångest om jag inte äter nyttigt. Jag får ångest om jag pluggar, jag får ångest om jag inte pluggar. Jag får ångest av att gå upp ur sängen på morgonen, jag får ångest om jag inte går ur sängen på morgonen.. Och sådär håller det på hela dagarna. Igår kväll hade jag till och med jätteont i brösten av all ångest, och ändå var jag alldeles lugn, jag hade alltså inte panikångest eller nått sånt. Vad fan är det för fel på mig? Så just nu är varje dag en kamp för mig. Jag får tvinga mig till allt jag gör. Jag har inte tid så här skit, det bara förstör mitt liv..

Jag orkar inte..

 
Allt jag känner just nu är att jag orkar inte.. Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte bry mig, jag orkar inte glädjas åt någonting, jag orkar inte träna, jag orkar inte plugga, jag orkar ingenting. Jag är bara så äckligt trött på att vara orolig och rädd hela tiden.

Skryta är fult, men jag gör det ändå


Under mina senaste 4 år har jag inte gjort något vettigt med mitt liv, och nu undrar jag seriöst om detta har gjort mig väldigt smart. Låter kanske konstigt, men jag kan inte komma på någon annan förklaring till att det går så bra för mig i skolan nu. Ska inte ta ut något i förskott, jag har ändå 2 månader kvar på min första termin och det kan lätt vända och gå helt åt helvete.. Men jag blir lika förvånad och chockad varje gång när jag får tillbaka arbeten jag har lämnat in. Jag får betyg jag aldrig har kunnat drömma om, betyg jag inte alls är van vid.. Jag nämnde för ett tag sen att jag skulle rita i en uppgift, och att mina ritkunskaper inte är så bra.. Jag fick MVG på den uppgiften. Är det någon som driver med mig, eller är det kanske bara jag som underskattar mig själv?
 
Detta är i alla fall ett bevis på att vill man så kan man. Folk som inte trodde jag skulle klara detta kan jag nu knäppa på näsan! Gud så fel ni hade!!

The power of Photoshop


Photoshop skrämmer mig allvarligt talat, folk kan ju göra vad som helst i det programmet.. Sjukt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0