Overthinking

 
Det värsta är att hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag inte känner något. Att jag inte bryr mig. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag är kall och hård som is. Att jag aldrig tänker låta någon göra mig svag igen. Så finns det där. Känslorna. Trots att jag försöker intala mig själv att jag inte känner något så sitter jag här med tårar på kinderna. De där tårarna jag lovade mig själv aldrig skulle få komma igen. Jag har så länge sagt till mig själv att jag är hård. Att ingen kan eller ska få ta sig förbi min mur som jag byggt upp. Men utan att jag ens har märkt det har det blivit ett stort hål i min mur.. Och helt ärligt gör det mig livrädd. Att helt plötsligt känna och bry sig igen gör mig livrädd. För jag vet hur det brukar sluta. Det slutar aldrig bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0