Silence is better than bullshit


Jag känner bara att jag behöver skriva av mig om något som upprör mig. I hela mitt liv har jag varit väldigt blyg. Jag är inte tjejen som vill stå i centrum, som gapar och skriker, som tar för sig, som är utåtriktad och alltid har något att säga till om. Nej, jag är ofta tystlåten, tillbakadragen och reserverad. Det som upprör mig är att detta är något som folk ofta har ett problem med. Det är väldigt tydligt att det inte är okej att vara som mig. Folk ska alltid kommentera och påpeka hur tyst och blyg jag är. Detta stör mig och gör mig faktiskt ledsen. Jag är väldigt blyg dels för att det är en del av min personlighet, men det finns faktiskt andra orsaker till min blyghet som har gjort den värre. Jag har varit väldigt ensam i hela mitt liv. Jag har växt upp utan syskon och massa familj och släktingar. Det har enbart vart mamma och jag och detta har gjort mig väldigt isolerad. Som barn hade jag många vänner, men i 13-års åldern försvann alla mina vänner och jag blev ensam. Detta påverkade mig väldigt mycket. Jag förlorade mitt självförtroende och trodde inte att jag dög åt någon. Jag kände att jag inte var värd vänner och stängde in mig på mitt rum. Detta gjorde att jag blev ännu mer isolerad än jag redan var.
 
Min blyghet har förstört mycket för mig och orsakat mycket smärta. I skolan blev jag mobbad och många utnyttjade att jag var tystlåten. Jag var det perfekta mobboffret. Jag var ett huvud längre än alla andra, jag var knubbig, hade inga vänner som backa upp mig och jag sa aldrig ifrån. Min pappa har också varit väldigt duktig på att påpeka hur konstig jag är. Enligt honom är det fel på mig. Men vet ni vad jag säger åt det, och till allt annat som folk slänger ur sig? FUCK YOU. FUCK YOU ALL.
 
Jag är inte min blyghet. Det är inte hela mig. Min blyghet är bara en del av allt jag är. Jag är så mycket mer än en tystlåten tjej, men de sidorna får väldigt få människor se för jag får sällan chansen att visa dem. Många misstolkar min tysthet och tror att jag är ledsen, arg, sur eller ointresserad. Så kan det mycket väl vara, men oftast är jag tystlåten för att jag känner mig obekväm, otrygg, osäker eller att jag helt enkelt inte har nått att säga. Många tycker också att jag är tråkig som inte säger så mycket. Men jag har faktiskt fått höra många gånger också att jag är rolig, och vet ni vilka som har sagt det? Jo dom som verkligen har lärt känna mig. De personer som jag känner mig trygg med och som jag kan vara mig själv med. För det är så jag funkar. Komplicerat, jag vet. Men jag kan tyvärr inte göra något åt det.
 
Jag är bara så trött på att folk dömer mig utan att de känner mig. Jag är så trött på att inte bli accepterad för den jag är. Jag känner att jag hela tiden ska ursäkta mig själv och be om förlåtelse för att jag är som jag är. Varför kan man inte få vara annorlunda? Varför måste man vara som alla andra för att bli accepterad?
 
Så träffar ni nångång någon som är lite tyst och tillbakadragen, ge den personen en chans. Den personen kan faktiskt visa sig vara världens bästa människa som har massa bra egenskaper och kvaliteter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0