Same shit, different day


Jag undrar egentligen hur mycket en människa klarar av, rent psykiskt alltså. Människan har en otrolig förmåga att kunna vänja sig vid det mesta, men vart finns liksom gränsen. Jag känner personligen att jag snart har nått min gräns. Det värsta för mig är att min livssituation har varit så utdragen. Dagar, veckor, månader och år har gått och jag kommer ingenstans. Egentligen gör jag nog det, jag vet att jag är så mycket starkare och mognare än för ett par år sedan, men jag vill ha tydligare förändringar. Som verkligen gör skillnad liksom. Har mina små psykbryt lite då och då, för jag känner mig så maktlös. Jag vet för första gången i mitt liv hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har drömmar och mål, men de känns så långt borta att jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det.
 
Igår hade jag ett sånt där psykbryt. Frustrationen bara svämmar över tillslut. Det har vart alldeles för mycket stress, press och oro den senaste tiden. Kroppen börjar säga ifrån genom huvudvärk, hjärtklappning, bröstsmärtor, ont i magen och dålig matlust. Min glädje för träning har försvunnit och jag tar inte hand om min kropp på samma sätt som jag vill, ändå har jag minskat 7 cm i midjan på några veckor. Jag bara undrar hur länge man orkar. Hur länge jag orkar. Allt jag vill är ju bara att få må riktigt bra någon jävla gång.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0