En god gärning


Igår åkte jag ner till Stockholm med Mimmie igen. Hatar dessa resor, men de måste göras för att Mimmie inte ska bli sjuk. Jag gör vad som helst för min lilla tjej, jag skulle åka till andra sidan världen med henne om jag så var tvungen. Det gick i alla fall bra, tack och lov. Ingreppet tog längre tid denna gång, så jag satt i väntrummet och fick ett mindre nervsammanbrott. Men det släppte så fort de kom ut med henne igen. Hon var alldeles snurrig och vinglade. Tyckte så synd om henne samtidigt som det så lite kul ut, haha. Hjärtat mitt <3
 
Igår gjorde jag också en god gärning. När jag skulle gå mot tunnelbanan fick jag syn på en hemlös man med en skylt. På skylten stod det att han hette Micke, att han var 39 år, var hemlös och hade diabetes. Det stod massa annat också men jag ville liksom inte ställa mig och glo, så jag gick bara förbi. Så fort jag hade gått förbi brast mitt hjärta. Jag kunde inte rå för att tycka synd om honom. Han stod bara där helt apatisk och stirrade ner i golvet med en död blick. Han var mager, blek och hade insjunkna kinder. Jag hade inte tid att vända om och ge honom något, men jag tänkte att om han står kvar när jag kommer tillbaka då ska han få lite pengar. När jag kom tillbaka stod han kvar där, precis på samma ställe, med samma döda och tomma blick. Jag hade en hundralapp löst och tänkte att denna ska han få, så jag gick fram och stoppade ner den i hans lilla mugg. Vad jag fick tillbaka var för mig så mycket mer värt än 100 kr. Han blev jätteglad och gav mig världens största leende. Hans blick som innan var helt död fick plötsligt liv, och det gjorde verkligen min dag. Och detta handlade om 100 kr. 100 kr som jag annars hade lagt på något helt meningslöst. 100 kr som han kanske kan leva flera dagar på. Så jag ber er, ser ni Micke på T-centralen i Stockholm, eller någon annanstans för delen, ge honom då lite pengar. För jag lovar, han behöver dem mycket mer än ni.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0