The worst feeling ever


Den värsta känslan jag vet är känslan av att mitt hjärta brister när jag ser Mimmie mår dåligt. När hon lider, lider jag med henne så mycket att hela jag går sönder. Och förutom denna känslan finns det ingenting jobbigare än den stunden då man är hos veterinären och de tar hennes bur och går iväg. Jag, som alltid ska ha 100 % kontroll över Mimmie och vakar över henne som en hök, har plötsligt ingen kontroll längre. Jag, som skyddar henne från minsta lilla, kan helt plötsligt inte skydda henne alls. Hon är i händerna på helt främmande människor, som egentligen skulle kunna göra vad som helst med henne. Det skrämmer mig oerhört mycket.
 
Igår fick jag se Mimmie i ett tillstånd jag aldrig har sett förut. Och det var riktigt otäckt. Hon hade sövts ner för att byta hormonchip, och vanligtvis när de kommer tillbaka med Mimmie har hon hunnit vakna till. Men igår när de kom tillbaka med henne var hon fortfarande väldigt påverkad av narkosen och såg helt livlös ut. Hon bara låg där och jag när jag tog i henne fick jag ingen reaktion alls. Jag kunde inte ens känna att hon andades, så för ett par sekunder trodde jag faktiskt att hon var död. Det var otroligt obehagligt att se henne så. Det tog ett par timmar men sen blev hon tack och lov sig själv igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0