Pain changes people

 
Att sakna någon som är betydelsefull och som man älskar innerligt, är både smärtsamt och många gånger outhärdligt. Men inget är nog lika smärtsamt som att sakna sig själv. Känslan av att konstant känna sig vilsen och förvirrad. Den känslan äter upp en inifrån.
 
En person som en gång i tiden var väldigt viktig för mig tog sig friheten att förstöra mig. Bit för bit tog han, och när han en dag bestämde sig för att han var färdig med mig, så stod jag kvar där som ett tomt skal. Idag, flera år senare, är skalet något tjockare. Men jag är fortfarande vilsen och tom. Jag är fortfarande berörd och påverkad av allt det där som gjorde mig vilsen. Av orden, sveken, kritiken, skammen, aggressionen, den psykiska misshandeln, otryggheten, smärtan, lögnerna och känslan av att jag aldrig dög. Jag ville bara bli omtyckt, älskad. Så jag valde honom, och valde bort mig själv på köpet. Jag ville passa hans mall. Och där någonstans på vägen försvann jag.
 
Att släppa in nya människor i mitt liv är nästintill omöjligt. Jag vet inte längre hur jag ska betee mig. Jag har en röst i mitt huvud som säger att det finns inte en enda människa som skulle tycka om mig precis så som jag är. Jag är omöjlig att älska, omöjlig att tycka om, jag är omöjlig att acceptera. Jag passar inte inte i någons mall. Men trots mitt självförakt tycker jag faktiskt att jag har några bra egenskaper. Jag är snäll, omtänksam, otroligt lojal och då och då är jag även lite rolig. Men folk fokuserar bara på det dåliga. Min brister, mina misstag, mina skavanker. Precis som om jag var den enda i hela världen som inte är perfekt.
 
För jag är verkligen inte perfekt. Och det är okej att inte vara perfekt. Men när det kommer till exempelvis mitt utseende och mitt yttre jag har under hela mitt liv blivit påmind gång på gång att jag är ful och tjock, för att bara nämna några saker. Och under en speciell tid i mitt liv när jag bodde under samma tak med ett monster till människa blev jag dagligen hjärntvättad att jag var oattraktiv och ful. Att smala och vältränade tjejer var ju mycket bättre. Så ska en tjej se ut. Inte som jag. Det var väldigt viktigt att varje dag banka in mitt huvud att jag inte dög. Att jag var äcklig och förtjänade att dö. Så automatsikt tror ju jag att det inte finns en själ där ute som kan uppskatta mitt utseende. Som tycker jag ser bra ut.
 
Jag skulle bli så tacksam om jag någon gång slapp bli jämförd med någon annan. Det skulle vara så befriande att få bli accepterad och att känna att det är okej att vara lite udda. Inte behöva bära någon mask, inte behöva tumma på sanningen för att jag ska passa in, inte behöva be om ursäkt för att jag är jag, inte behöva skämmas, inte behöva tycka illa om mig själv för att jag inte är som andra. Det skulle vara så härligt att få ha en åsikt. Att få uttrycka sin åsikt utan att någon säger att det är fel. Att bara få ha något att säga till om. Att få vara sin egna person och få vara stolt över det.
 
Jag vet inte om jag någonsin kommer bli den samma igen. Men innan du dömer mig, kom ihåg. Det finns en andledning till att jag är som jag är. Det finns folk i denna världen som tror dom har rättigheten att krossa andra människor för att själv må bättre. Dessa människor är hänsynslösa och egoistiska och skiter fullständigt i om dom förstör en annan människa. Jag har stött på många såna människor. Till slut stötte jag på den människan som skulle krossa mig totalt. Han bara tog min själ och drog.
 
Jag har alltid varit en sådan människa som alltid bara trott det bästa om folk, tills de bevisar mig motstasen. Och det har jag fått sota för. Men idag är jag annorlunda, idag är det tvärtom. Tills du bevisar mig din godhet och att du inte har några baktankar, är du min fiende. Jag analyserar, iakttar och studerar dina handlingar och ord. Och känner jag efter ett tag att du är värd min tid och energi då ger jag dig det. Ingen ska någonsin få trampa på mig igen. Va så säker. Men släpper jag in dig i mitt liv, då är du speciell. Och är du riktigt speciell och visar mig lojalitet och respekt, och att du vill mig väl, då lämnar jag aldrig din sida. Då kan du lita på mig i vått och torrt.
 
Så nej, jag spelar inte svår. Jag är svår. Jag blev svår efter år av svek. Jag har mina skäl till att inte lita på nya människor. Jag har mina skäl till att vara på min vakt och göra det riktigt svårt för dig att lära känna mig. Men det finns mer i mig än bara bitterhet, sorg, ilska och ett tjock lager av mörker. Den riktiga Stina. Tjejen jag saknar så enormt. Kan jag bara få tillbaka en bit av henne är jag nöjd. Och skulle jag få möjligheten att få visa henne för andra människor igen så skulle jag bli så lycklig.
 
Jag håller helst såna här tankar för mig själv. För detta kommer från mitt innersta djup och det är så otroligt personligt, men också för att jag inte vill bli ännu mer dömd. Men jag vill också få ut en del av allt som finns i mina tankar. Kanske finns det någon som läser det här som förstår. Om inte, har jag åtminstone fått lätta lite på alla mina känslor. Please be kind. Peace out.

Kommentarer
Postat av: LIL' BABUSTYLE - Life with chronic pain

Jag förstår. Och det gjorde mig så förkrossad att se hur nedbruten du var. Jag önskar att jag kunde gjort mer för dig. Du förtjänar verkligen det bästa. En dag kommer både du och jag möta en person som kommer älska oss för de personer vi är. Vi kommer också bli lyckliga. Och tills dess, får vi vara lyckliga tillsammans utan någon annan.

Always and forever! <3

Svar: Det har du så rätt i! Always and forever <3
Inah

2016-03-27 @ 20:23:43
URL: http://babustyle.forme.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0